Karl XIV Johan (Från FOCUS 96, CD-ROM
1763-1844, svensk-norsk kung 1818, urspr Jean Baptiste Bernadotte, son till en advokat i den sydfranska staden Pau. Från menig soldat avancerade Karl Johan under revolutionskrigen till general. Han var krigsminister och Napoleons främste
rival vid brumairekuppen och blev en av dennes främsta men mest självständiga fältherrar. Han blev marskalk och 1806 furste av Ponte Corvo men kom sedan i spänt förhållande till den franske kejsaren.
Detta var man okunnig om i Sverige, då Karl Johan mycket tack vare Otto Mörners självrådiga underhandlingar i Paris valdes till Sveriges kronprins 1810. Man hoppades att härigenom med Napoleons hjälp kunna återerövra Finland. Karl Johan
inriktade sig emellertid på att som ersättning för Finland erövra Norge. Detta ledde till förbund med Ryssland och deltagande i koalitionen mot Napoleon. Under kriget mot denne förde Karl Johan befälet över nordarmén, och efter slaget vid
Leipzig 1813 vände han sig mot Danmark och tvingade det att avstå Norge i Kielfreden 1814. Genom konventionen i Moss 1814 och riksakten 1815 grundades så den svensk-norska unionen.
Kungens mål blev därefter fredens bevarande. Hans inrikespolitik blev med åren alltmer konservativ, vilket efter hand väckte till liv en allt starkare liberal opposition mot "allenastyrandet" och gunstlingsväldet (främst Magnus Brahes
inflytande). Efter 1841 miste oppositionen dock mycket av sin personliga udd och skärpa. Karl Johan tillvann sig stor respekt och småningom även allmän uppskattning. Han var från 1798 gift med Désirée Clary, som svensk-norsk drottning
kallad Desideria, och hade med henne sonen Oskar.
